29 november 2011
28 november 2011
27 november 2011
Låt gnistan aldrig slockna
Är det inte lite konstigt iblan hur livet kan te sig... Att ena stunden är det helt ut åt helvetet, och allt bara rämnar runt omkring en och i nästa sekund så kommer det ett leende över läpparna. Kanske inget stort men ett litet som håller hjärtat från att helt stanna. Ju fler leenden det blir desto varmare blir hjärtat och förhoppningsvis tränger lyckan igenom. Jag har så länge känt mig maktlös utan att kunna hjälpa någon och jag vet att det är vissa saker jag inte kan påverka eller trollabort. Men ändå har jag alltid försökt att göra det omöjliga men det fina med att nå botten är att om du kommer upp igen har di fått lära dig ett och annat , " den hårda vägen" som man säger. Jag vet nu att jag inte är kapabel till att göra allt och inte heller ta bort andras olycka, men jag har fått veta att jag trots allt gör skillnad... Jag kan göra andra glada genom att vara mig själv och genom att finnas där och i och med det har jag kunnat le mot välden igen. Det är på väg uppåt. Nu när folk frågar "hur är det?" och jag säger bättre så får jag allt oftare svaret " det märks", det värmer. För alla fina där ute som bryr sig, mitt råd är, gör allt för andra så länge det inte tar från den egen livsgnista för risken är att den tillslut inte har något att ta från själv...
26 november 2011
24 november 2011
Nyår på G men först kommer jul!
23 november 2011
Jag är en självständig ung kvinna....!
Jag är inte den som blir påverkad, inte alls. Inte ens lite skulle jag vilja säga, jag vet vem jag är och vad jag vill, men ändå denna panik ångest... Det är som att resa tillbaka i tiden och that sucks... Vet inte vad jag förväntar mig egentligen, att bli uppäten på fläcken för min blotta existens... Nej, imorgon blir det en provning, det får visa om jag är så stark som jag fått mig att tro...
22 november 2011
20 november 2011
19 november 2011
17 november 2011
16 november 2011
15 november 2011
13 november 2011
Det är svårt att släppa taget
Det är svårt att förstå att det faktiskt har hänt. Att få sig själv att inse att en person aldrig mera kommer komma tillbaka, är något ofattbart... Saknaden kanske inte är lika instinktiv och vardagen har fortsatt ändå. Men jag kommer aldrig att glömma, aldrig att förtränga att det fanns någon bland oss som inte längre finns kvar. När någon lämnar oss för tidigt sätter det ett spår i själen som inte är likt något annat. Som en vän sa "jag kan inte se en mörk krullig tjej i tofs utan att tänka på henne"... Jag vet vad hon menar. Det finns så mycket som påminner om henne. Rebecca... Rebecca Mwakisopile... Tiden går så fort snart är det ett halv år sedan du försvann, och åren kommer rulla iväg, men du är aldrig bortglömd, för allting i vår värld påminner om dig...
12 november 2011
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)