Jag bad om en ny början, den är här nu...

Jag har bloggat ända sedan 2009 vilket betyder knappa 3 år och trotts att det har gått upp och ned så har alltid bloggen kommit tillbaka. Jag älskar att skriva och uttrycka mig. Men om man ska blogga så känns det hela tiden som man måste komma med något vettigt något intressant som faktisk människor vill läsa. Men vem vill då egentligen läsa om mitt liv och vad jag tycker. Jag läser knappt några bloggar själv nu för tiden och bloggandet försvinner mer och mer. Så varför göra sig besväret med att skriva. För har man en blogg så betyder det ju ändå på något sätt att man vill att folk ska läsa, och de som hävdar anat undrar jag hur de tänker. För man kan ju lika gärna skriva på ett dokument i datorn som inte publiceras ut över hela världen... Jag har gjort det många gånger när jag varit så full av känslor att jag knappt kunnat andas. När jag blev sjuk och sönderstressad och började få panikattacker så köpte jag en bok att skriva i, all ångest all gråt allt fylldes i den när jag inte längre visste hur jag skulle kunna komma vidare. Men de känslorna och de tankarna är aldrig något som jag tänker dela med mig av för omvärlden, det är något alldeles för privat och sårbart för utomstående att få läsa. Så varför ska jag då fortsätta att skriva. När jag inte kan skriva när jag som mest behöver det och när jag inte själv finner mitt liv tillräckligt intressant för att läsa? Varför prestera för andra? Jag säger inte att jag tänker lägga ner bloggen och radera den helt, för man vet aldrig om jag kommer att ändra mig. Men efter 2011 som var det absolut värsta året i hela min livstid så känner jag att det är dags för en förändring, inte ett personlighetsbyten men en ny inställning... En positiv syn på vardagen och en beslutsamhet som under förra året föll bort mer och mer. Jag vet vad helvetet ha att erbjuda och det är inget jag vill tillbaka till. Jag tänker lägga fokus på at komma vidare att leva livet som jag vill att det ska vara och inte leva i rädsla för att må dåligt jag har lärt mig acceptera det som är och smärtan är inte lika skräckinjagande längre... Gå på piller,psykolog eller sjukgymnaster är en vardag sjukhusbesök och annat roligt de må kanske ligga kvar med det är inget som ska hindra mig. Jag har vuxit som människa och trotts tårarna och sömnlösa nätter så gav jag aldrig upp jag slutade aldrig tro på livet, Aldrig! men det var hårt så in åt helvetet hårt och smärtsamt!

Så i och med allt det som har hänt så tänker jag lägga min blogg på hyllan... kanske kikar in då och då med det blir nog aldrig som förr. Skriver jag något beror det på att jag verkligen vill skriva och inget annat! aldrig något annat...

time for change

Grattis Mamma!!!

Hej hopp Som ni förstår så har det varit fullt upp nu under jul och i dag är den sista av våra officiella jul dagar. Nämligen mammas födelsedag! Ett gigantiskt grattis till henne min underbara mamma. Vi var nyss ute och bastade och håller just på att göra mig i ordning för att vi ska dra in till stan för en middag på restaurang. Så det blev inte längre än så här ville bara att ni skulle veta att jag lever!

Klart men än är inte julen här!!

Varför, Varför, Varför!!!!!!

Vad ska man göra när en nära vän mår piss?
Vad ska man säga för att tända hoppet i hennes ögon?
Hur kan man göra någon skillnad när man inte vet vad man ska ta sig till?
Att se någon må så dåligt och att läsa att hon tror att hon är ensam, ändå får jag inte fram några ord...
JAg vill skrika och skaka om människan och säga jag finns här, men gör jag verkligen det? Det är en fråga jag börjat ställa mig. Vad har jag gjort för att göra skillnad? Vad har jag tillfört till det positiva? Jag vet inte... Jag kanske har varit lika feg som alla de andra som försvann?
Jag vill tro att jag gjort skillnad men jag är inte längre säker.
Jag fick henne att lova att inte ge upp, men det tror jag inte heller att hon gör, för jag vet att hon är starkare än det! Hon är starkare än så många andra men ändå så bräcklig.
Jag är så rädd att folk ska ryckas i från mig och jag vet inte vad jag ska ta mig till om hon skulle försvinna. Det är en tanke som inte får existera, för den bryter ned mig, alla de tankar om människorna som har försvunnit eller som har varit på väg utför smärtar mig så djupt att jag tappar mig själv.
Varför sitter alla människor i var sin bubbla för rädda att röra sig så att den kanske spricker.

i don't want to go back, so why does it feel like everything is starting to slip away again? im so afraid to fall back and to lose my way that i just sitting on the road and loking at the ground, to afraid to move...

Lost

För mig handlar det om respekt, en SJÄLVKLAR respekt som man visar för varandra. Men detta gäller uppenbarligen inte alla, för nu sitter jag här med en smärre panikattack och tårarna som runnit...


När blev jag så rädd för att verkligen leva?

Never let go

Länk