Asså ibland vet man bara inte vad man ska ta sig till med vissa människor. Man försöker att göra allt men man får inget tillbaka, men man fortsätter, för det är allt som betyder något. Att man finns där för den utan en ända sekunds uppehåll. Men så kommer det plötsligt som en blixt från klar himmel, ja eller snarare en regnbåge, något som får en att gråta. Inte av sorg utan av lättnad av att man får bekräftelse av att det man försöker göra faktiskt spelar roll. Det gör att man fortsätter utan att ens tänka. Känslan är den samma förtvivlan över att inte veta vad man ska ta sig till men det har en helt annan innebörd! Kan inte fatta hur mycket man kan hatälska en människa. En människa som gör en så förtvivlad maktlös men som man fortsätter att kämpa för hur svårt det än är.
Jag tror verkligen att det är det här som kallas vänskap och detta är äkta!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar