Hej senaste inläggen har varit... ja en aningen deprimerade men vad kan jag säga... Det är en stor del av mitt liv. Men idag har det varit bra, till största del och igår var ändå en ganska bra dag. Det är dagar som dessa som jag känner mig lite mera som mig själv, som mitt gamla glada jag, inte tjejen som ständigt har ont eller den som hela tiden går runt och tänker på ALLT. Ja jag menar verkligen ALLT! många tycker att de har mycket i huvudet men det är bara en bråkdel av min tankar. Min hjärna har varit så fullastad att jag knappt fått rum med ens det enklaste som att veta när man ska gå upp på morgonen. Att se på världen utifrån är som att stirra in i en snökula, magisk och lycklig, som man kan skaka runt och inget skulle gå sönder. Den perfekta världen som man inte hör till...
Det som ändå är obehagligt är hur bra man ändå kan lura världen, att få den att tro att allt är som det ska och att inget är på tok, att läpparna kan le och ögonen tindra men ändå så har hjärtat en spricka... en liten spricka men som ändå löper längst hela en själv... Om jag aldrig sagt något hade ingen märkt något... Det är en väldigt nära vän till mig, som jag dock inte känt längre än ett halv år, en vän som kom in i den värsta delen av mitt liv, som blev chockad när jag berättade 4 månader efter att jag inte mådde helt bra. Jag fick kommentaren, Nej! MEN VA!!! hur kan jag inte märkt något....
Ja du... det var mitt svar. Hur kan någon hålla fasade uppe trotts att allt rämnat runt än? Man kan prata om verkligheten och sanningen... Min verklighet var fruktansvärt smärtsam och sanningen blev att jag inte klarade av att visa den även för de som stod mig närmast... "I'm a rockstar" som en annan vän använde sig av... Well, allt är inte så glamoröst som det ser ut att vara. Jag är i alla fall inte längre rädd för att visa hur jag mår. Än kan jag inte få mina små "panik attacker" offentligt men det tror jag heller att jag kommer kunna klara av, det är för personligt, men nu kan jag i alla fall ha någon vid min sida när jag ligger i min säng och darrar av tårar.
Kanske var det så att världen sa Fuck you till mig...varför vet jag inte, men det spelar ingen roll längre... för jag säger fuck you till att som inte längre har någon betydelse... Det är mitt liv, mitt helvete, men jag vet att jag inte är ensam och en dag vänder det. Jag är ju förfane mig bara 18 år! jag har en livstid på mig att läka...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar