Jag har bloggat ända sedan 2009 vilket betyder knappa 3 år och trotts att det har gått upp och ned så har alltid bloggen kommit tillbaka. Jag älskar att skriva och uttrycka mig. Men om man ska blogga så känns det hela tiden som man måste komma med något vettigt något intressant som faktisk människor vill läsa. Men vem vill då egentligen läsa om mitt liv och vad jag tycker. Jag läser knappt några bloggar själv nu för tiden och bloggandet försvinner mer och mer. Så varför göra sig besväret med att skriva. För har man en blogg så betyder det ju ändå på något sätt att man vill att folk ska läsa, och de som hävdar anat undrar jag hur de tänker. För man kan ju lika gärna skriva på ett dokument i datorn som inte publiceras ut över hela världen... Jag har gjort det många gånger när jag varit så full av känslor att jag knappt kunnat andas. När jag blev sjuk och sönderstressad och började få panikattacker så köpte jag en bok att skriva i, all ångest all gråt allt fylldes i den när jag inte längre visste hur jag skulle kunna komma vidare. Men de känslorna och de tankarna är aldrig något som jag tänker dela med mig av för omvärlden, det är något alldeles för privat och sårbart för utomstående att få läsa. Så varför ska jag då fortsätta att skriva. När jag inte kan skriva när jag som mest behöver det och när jag inte själv finner mitt liv tillräckligt intressant för att läsa? Varför prestera för andra? Jag säger inte att jag tänker lägga ner bloggen och radera den helt, för man vet aldrig om jag kommer att ändra mig. Men efter 2011 som var det absolut värsta året i hela min livstid så känner jag att det är dags för en förändring, inte ett personlighetsbyten men en ny inställning... En positiv syn på vardagen och en beslutsamhet som under förra året föll bort mer och mer. Jag vet vad helvetet ha att erbjuda och det är inget jag vill tillbaka till. Jag tänker lägga fokus på at komma vidare att leva livet som jag vill att det ska vara och inte leva i rädsla för att må dåligt jag har lärt mig acceptera det som är och smärtan är inte lika skräckinjagande längre... Gå på piller,psykolog eller sjukgymnaster är en vardag sjukhusbesök och annat roligt de må kanske ligga kvar med det är inget som ska hindra mig. Jag har vuxit som människa och trotts tårarna och sömnlösa nätter så gav jag aldrig upp jag slutade aldrig tro på livet, Aldrig! men det var hårt så in åt helvetet hårt och smärtsamt!
Så i och med allt det som har hänt så tänker jag lägga min blogg på hyllan... kanske kikar in då och då med det blir nog aldrig som förr. Skriver jag något beror det på att jag verkligen vill skriva och inget annat! aldrig något annat...
