Låt gnistan aldrig slockna

Är det inte lite konstigt iblan hur livet kan te sig... Att ena stunden är det helt ut åt helvetet, och allt bara rämnar runt omkring en och i nästa sekund så kommer det ett leende över läpparna. Kanske inget stort men ett litet som håller hjärtat från att helt stanna. Ju fler leenden det blir desto varmare blir hjärtat och förhoppningsvis tränger lyckan igenom. Jag har så länge känt mig maktlös utan att kunna hjälpa någon och jag vet att det är vissa saker jag inte kan påverka eller trollabort. Men ändå har jag alltid försökt att göra det omöjliga men det fina med att nå botten är att om du kommer upp igen har di fått lära dig ett och annat , " den hårda vägen" som man säger. Jag vet nu att jag inte är kapabel till att göra allt och inte heller ta bort andras olycka, men jag har fått veta att jag trots allt gör skillnad... Jag kan göra andra glada genom att vara mig själv och genom att finnas där och i och med det har jag kunnat le mot välden igen. Det är på väg uppåt. Nu när folk frågar "hur är det?" och jag säger bättre så får jag allt oftare svaret " det märks", det värmer. För alla fina där ute som bryr sig, mitt råd är, gör allt för andra så länge det inte tar från den egen livsgnista för risken är att den tillslut inte har något att ta från själv...