R.I.P. Rebecca Mwakisopile Du kommer aldrig att glömmas....

Alternativ rubrik: Martina goes deep eller your not alone...

Att livet inte är rättvist visste vi redan, och att människor så abrupt kan ryckas ifrån en är inte heller någon nyhet. Människor vi tycker om, ja...... till och med älskar, att deras liv ska tas slut fören man ens kan förstå vad som håller på att hända. Att glädjen i någons ögon kan slockna lika plötsligt som en blixt från klar himmel...... det är ofattbart. Att sorgen kan skära i så många hjärtan men ändå finns det så ofattbart mycket kärlek i luften. Ja livet är...... kanske inte en lustig sak, men helt klart egendomlig.... ja, det är vad jag skulle kalla livet....... EGENDOMLIGT. Det finns inga regler, inga extraliv och möjligtvis inga flera chanser, men ändå är det så ljuvt att leva, ändå vill man aldrig att det ska ta slut... Det kan vara för jävligt eller till och med outhärdligt, men ändå är det något som hindrar oss från att ta steget ut... Människor.... människorna som man älskar, alla de personer som betyder så mycket, de är det som får en att aldrig ge upp. Men så kommer sekunden, då inget längre är som vanligt, det överskuggas som om någon dragit ett täcke över en det och alla kämpar förtvivlat för att hitta ut, men då är det för sent.... För sent, för att göra något, för sent för att göra något annat än att gråta...

Detta inlägg tillägnar jag till Rebecca Mwakisopile en vän till mig som dog den 14/7-11 Det är ofattbart att du inte längre finns bland oss och du ska veta att du är djupt saknad!!!